Jag är Malin, en lång och tanig tjej på 23 maj-månader från Närpes, Finland. Som en soppa av röriga personligheter är jag väl i allmänhet något av en skämtsam, ifrågasättande, enjoying-the-moment typ av person. Med nyfikenhet för att lära mig nya saker speciellt när det gäller att förstå hur andra tänker, hästarna är inte ett undantag.
Med stort intresse för djur & natur, det kreativa skapandet - speciellt inom grafisk design, teckning samt fotografi - vilket är något som många satsar på i dagens läge. Så även jag. Vi lever trots allt i 2000-talet och har möjlighet att göra sådant som kunde verka hopplöst för 20 år sedan.
Så, hur blev jag hästtjej?
Intresset för hästar antar jag ha kommit i takt med att jag fick de första leksakshästarna i femårs åldern. Min bästa vän på den tiden hade ridit sedan hon var 4, och pratade jämt om de fyrfotade djuren när vi lekte på dagisgården. Men det var först under sommaren när jag nyss fyllt 7 som tanken på att jag skulle börja rida togs upp i diskussion med min mamma som aldrig gillade idén speciellt mycket.
En dag ordnade ridskolan ponnyridning på ett evenemang vid sport-planen och jag sprang genast och ställde mig i kö. Jag kommer ihåg hur det fanns två köer. En kö för att rida den supersöta lilla vita shettisen, och en annan för att rida ett stort vackert kolsvart halvblod. Precis som med allt annat i mitt liv hade jag även den dagen svårt för att bestämma mig för ditt eller datt. Jag ställde mig i den ena kön, ångrade mig, och ställde mig i den andra, för att sedan byta igen några gånger.
När jag äntligen kom fram till vad som nu blev den lilla vita shettisen sade kvinnan som ledde ponnyn att de skulle sluta för dagen, men att jag kunde få rida till transporten. Jag kommer endast ihåg hur jag satt med mungiporna upp till öronen, nöjd som jag vet inte vad. Mamma gick bredvid och diskuterade möjligheten om ridlektioner med kvinnan som visade sig vara ridskolans ägare och ridlärare. Och nog blev mamma övertalad om att jag äntligen skulle få börja rida på riktigt.
Där slog gong-gongen. Sedan dess har jag kämpat, slitit mig i håret, gråtit, skrikit och gjort allt för att få fortsätta rida. På grund av att vår familj aldrig haft något större överskott i ekonomin, fick jag verkligen kämpa med blod, svett och tårar för att få åka en gång i veckan och sitta på hästryggen. Efter ett halvår på ridskolan blev det stopp i ridningen i några månader, då mamma tyckte att det fick vara nog efter en liten olycka under en turridning. Hästarna skenade och alla åkte i backen. Jag kom hem med med ett stor blåtira längs hela låret och mamma satte ner foten.
Ridandet fick ligga på hyllan ett tag. Men jag och min kompis fortsatte att leka häst dagarna i ända och tankarna på att börja rida igen var för mig självklara. När våren kom övertalade jag mamma igen. Och sådär pågick det i några år. Varje gång jag slutade rida, blev det ofta att byta ställe när jag började rida igen. I den stad jag bor fanns det ett flertal hästägare på den tiden, och jag skulle kunna påstå att jag besökte de flesta.
När jag fyllde 12, började jag rida hos en kompis som skaffat häst något år tidigare, och sedan dess klev jag aldrig in på en ridskola igen, förutom att då och då ta öppna ridlektioner hos utvalda tränare.
Jag gjorde allt för att få rida, även om det betydde att mockandet ingick i hästskötandet. Det blev en självklarhet att göra det lilla extrajobbet. Något jag är tacksam över idag.
Underbara Gina (kanske år 2012)
Medan folk runt om mig skaffade sig egna hästar fortsatte jag rida andras hästar. Nackdelen med att alltid rida andra hästar var att man alltid var den som ingen tog på allvar när det kom till hästsnack. Vad som är rätt och fel. Jag och Julia som ständigt höll ihop i hästvärlden var de som sågs som ickekunniga, eftersom vi aldrig haft häst. Det gällde att hålla reda på hur många år man ridit, vilka hästar man ridit och vad man gjort. Det gällde också att hålla reda på vem man tränat för. Hur högt man hoppat, m.m. Hur löjligt det än låter så var det så.
Ju mer åren gick började jag allt mer ifrågasätta det "rätta". Julia och jag stod då som då på sidan av en tävlingsbana och undrade hur tävlingsryttare tänkte när de pressade sina ponnyer över hinder i skenande galopp. Var detta det rätta?
Julia och jag hade inte något större intresse för att tävla. Vi nöjde oss med att sköta hästar som ägare inte hade tid med, även om det gällde halvslöa skogspromenader. Jag var fullständigt nöjd.
Visst har jag aldrig kunnat släppa tanken på en "alldeles egen häst", men jag klagar inte, för jag vet att det kommer att ske inom de närmsta åren. Och jag vet att jag kommer att söka land och rike runt efter den perfekta hästen, nu när jag äntligen vet vad jag vill ha, efter att ha ridit de flesta typer av hästar.
Och jag kan inte sluta vänta...
Även om jag alltid ridit i den klassiska engelska stilen, har jag på senare år börjat bolla idéer om att testa andra stilar. Western är något som tillkallar mig mycket, på grund av dess avslappande stil. Och får man kalla Horsemanship och lösridning en ridstil, så ja, absolut, det är definitivt något jag vill tillämpa, om det så ska ta 20 år att studera den på egen hand.
Det här är jag och islandshästen Sveipur sommaren 2013.
Jag testar på dølehäst i norge.
Jag & Poco i Kanada.
