hastigare.blogg.se

OBS! Jag ursäktar den långa läsningen. Men detta är något man inte kan förkorta på något vis, utan att missa viktiga punkter. För nu ska vi sluta pynta våra tortor och ta reda på vilka ingredienser det finns i tårtbottnen.

 

Många av oss har varit med om hur hästen vägrar gå genom en ynka vattenpöl, eller hur de går i en båge runt en postlåda istället för att bara gå förbi, detta endast för att objektet ser obekant och skrämmande ut. Ibland behöver inte ens objektet vara främmande. Plötsligt har vi på känn att hästen bara "jävlas" eftersom samma beteende dyker upp varenda gång, eller bara när hästen råkar "ha en sådan osamarbetsvillig dag". Vi får bråka med hästen för att få den att ta steget över en vattenpöl, övertyga den om att den svarta plastpåsen i diket inte är något att vara rädd för. Och vi har alla sett/varit med om att kämpa med att lasta en ovillig häst in i en transport. 

 

 

Hur löser vi oftast dessa problem? 

 

Ofta / Ibland ignorerar vi dem. Beroende på hur stort problemet är. Att hästen bågar runt postlådan kanske inte ses som någon större katastrof. Men om vi väljer att handskas med problemet så blir det oftast under tvång och irritation. Ofta inte helt stressfritt. Vi pushar och pushar, utan att lägga märke till att vi kämpar emot hästens egen natur: klaustrofobin, skeptikern, panikofobin och fegisen. 

 

Låt oss vända och vrida lite på perspektiven nu igen. Hur ofta lägger vi en klaustrofobisk människa i en hiss, och säger "Vi ses om några timmar", i hopp om att bota fobin? Aldrig. 

 

En människa med fobi för ormar, kan kanske träna bort en del av fobin med hjälp av någon som vet vad de gör när det handlar till ormar. Personen med fobin litar fullständigt på att ormtränaren har kontroll, och håller ormarna på tryggt avstånd. Men minsta snedsteg av ormtränaren och personen med fobi tappar respekten och förtroendet för tränaren, och det kan ta en hel del jobb att bygga upp förtroendet igen.

 

En sträng och explosiv lärare kanske får respekt genom rädsla. Men det gör inte att vi litar eller lyssnar mer på läraren. Vi håller oss helt enkelt bara i nackskinnet och skärper oss för stunden i lärarens närvaro. Men förtroendet finns inte där. Det är inte till denna lärare vi går om vi vill inspireras. 

 

En lärare som inte tillrättavisar fel, och snarare försöker vara elevernas vän vinner heller ingen respekt och tillit, då eleverna känner att de lika bra kunde hålla i trådarna för undervisningen själva. Dessa lärare har problem att hålla ordning på klassen, och det blir oftast kaos. 

 

En lärare som vänligt men bestämt lägger ut reglerna (utan att peka ut någon inför klassen om reglerna bryts), och som klokt och lugnt får varje elev att känna sig respekterade för dem de är, och därmed vinner respekt tillbaka. Dessa lärare fokuserar på det positiva, peppar och berömmer elever för de framsteg de gör, istället för att hacka ner på felsteg. En sådan lärare inverkar ofta också på framtida beslut som eleverna gör genom att inspirera. 

 

Vi kan se sambandet mellan lärarexemplen och vår egen hästhantering. Tänk er själva som läraren. Vilken sorts lärare är du?

 

Hästen vill lita på oss att vi vet vad vi gör, hur vi presenterar nya objekt för den. Litar de inte på oss, tar de situationen i egna händer och löser problemet på eget sätt: ryggar undan transporten, undviker vattenpölen, bågar sig runt postlådan, och börjar trampa oroligt när en bil susar förbi. 

 

Faktum är att hästen undviker alla dessa saker på grund av att vi missat med att träna upp förtroendet och respekten mellan häst och ägare, vilket borde ha varit A och O förrän vi började träna det konkreta: att "handskas" och motionera hästen. Orsaken att jag sätter "handskas" inom apostrof är för att vad det som vi sett som att "handskas" har inneburit att vi lärt hästen att att acceptera olika sorters utrustning, lärt den att gå i koppel, samt vant den vid våra dagliga motionsrundor. That's pretty much it. 

 

Vi hade tänkt att "vi tar det som det kommer" om ungefär allt, tills någon flög av och därmed bestämde vi t.ex "den här hästen är extra rädd för traktorer. Så dom kan man försöka undvika".

 

Pausa nu. Tänk igen. Var det verkligen traktorn som orsakade kaoset? Eller var det det faktum att hästen helt enkelt inte litade på dig? 

 

 

På något vis glömdes detta tänkande helt bort på varenda ridskola.  Vi lärde oss aldrig om respekt eller förtroende. Det handlade alltid om ridningen. Endast ridningen. 

 

Att kunna hantera en häst betydde fram tills nu att du kunde leda, och rida hästen utan att hamna på rumpan. Låter inte det galet i era öron och väldigt riskabelt? Hur många gångar har inte vi hästmänniskor hamnat i situationer där vi fått undra "Oj, hur ska detta gå?", samt också aldrig känt oss trygga nog att lita på hästen till hundra, för att vi alltid tänkt att det "bara är så" att vara ryttare. Riskabelt alltså.

 

Erkänn att ni någon gång fått tampas med en stark häst i grimskaft, och undrat hur månne detta ska sluta? Kanske ni precis som jag flugit flera meter hängandes i grimskaftet och gjort "tre-stegs-landningar", ungefär som att hoppa trestegs-längdhopp, i fel ordning. 

 

Och jag är verkligen aning besviken på mig själv att jag inte på egen hand tidigare låtit mig inspireras av gamla Parelli-träningar eller på youtube sedan 2008 eller böcker. På den tiden låg det "helt utanför" vad jag trodde att alla kunde göra. Jag menar. Det fanns en tid när jag trodde på hästviskare. Piiiinsamt. 

 

 

 

Och någonstans kändes det som att Parelli hästmannaskap endast handlade om trickträning och konster. Oj vad fint att kunna göra så med hästen, men ändå så onödigt. Lite så kändes det. 

 

 

 Vad gör hästen i alla skrämmande situationer? Jo, den lägger luftrum mellan sig och det skrämmande objektet. Inte så konstigt, kan vi tycka. Det gör vi ju också själva. Hur vänjer vi oss själva till att närma oss något som är skrämmande? Jo vi gör det långsamt. Om och om igen, närmare för varje gång, med adrenalinet pumpande i kroppen. Gärna med någon annan som peppar och berömmer våra framsteg. Och vi känner oss allt modigare också ju närmare mer vi vågar gå.

 

Vårt personliga utrymme - vårt individuella "armbågsutrymme", svängrum, eller vad vi vill kalla det, påverkar hur nära vi låter någon komma intill oss. Detta armbågsutrymme är olika från person till person. Det har att göra med dig som person, dina sociala gränser, kulturen du växt upp med, och hur du som individ ser på världen. Folk i storstäder är till exempel mer vana vid att inte ha så stort krav på svängrum och känner inte ett lika stort obehag av att sitta bredvid en främling på bussen, medan folk från landsbygden kanske hellre sätter sig på en plats där sätet brevid är ledigt. 

 

Det vi ofta glömmer bort när vi möter en ny häst, är att vi inte tänker på att hästen också har ett eget personligt luftutrymme runt sig. Luftbubblan. Något vi gärna bryter med att genast gå upp till hästen och klappa den som ett gosedjur. Pröva att gå fram till en okänd person och klappa den på axeln, eller huvudet. Hur reagerar personen?

 

Vi erbjuder oftast inte hästarna att ta det sista steget fram till oss. Det är lätt att göra såhär när hästen står i en box. Men vad händer om hästen står i en hage. En osäker häst skulle leta sig undan. 

 

En extrovert-vänster (läs om hästens personligheter HÄR) skulle kanske till och med komma fram till dig och nosa på dig tack vare sin nyfikenhet och oräddhet. Medan en introvert-höger skulle stå kvar med hovarna i marken tills du var framme vid den. Om den sedan plötsligt oväntat vänder på baken och sparkar, eller springer iväg är det inte så konstigt. Eftersom en introvert höger har tendenser att först frysa fast för att sedan explodera av osäkerhet/rädsla.

 

För att få respekt måste vi ge respekt. Därför lönar det sig att låta hästen ta det sista steget mot dig i en hage eller box, innan du börjar visa tecken på att peta på hästen. Om du tar sista steget är det en stor chans att hästen inte heller kommer att respektera ditt armbågsutrymme, som är minst lika viktigt. Du får en häst som precis som du ignorerar armbågsutrymmet och gärna kör över dig. Eftersom den inte litar på dig. 

 

Ungefär såhär skulle dte personliga utrymmet kunna beskrivas som teckningen nedan. Men, det går inte bara runt oss som en cirkel på marken, uta också över oss, precis som att vi lever i en egen luftbubbla.