hastigare.blogg.se

Efter si sådär 16 år med hästar i huvudet börjar jag allt mer ställa mig frågan; Vad är egentligen det rätta när det kommer till hästar?  Då jag växte upp med att byta ridstall i takt med årstiderna så blev man van med att höra olika inlärningstekniker från stall till stall. På ett ställe skulle man hålla tömmarna och styra på ett visst sätt, medan ett annat ställe lärde de ut något helt annat.

 

Inhämtningen av hästarna, borstandet, betslandet, sadlandet, uppsittandet, ridningen och det resterande kunde vara helt olika från stall till stall. Vissa stall gick efter inlärningsmetoden "övning ger färdighet", medan andra gick efter "se och lär". Det gällde att vänja sig när man bytte ridskola eller stall. Så från att ha kommit från ett ställe där det var meningen att du skulle lära dig att hämta hästarna, göra dem i ordning och sätta dig upp själv, var man plötsligt tvungen i ett annat stall att bara stå och se på medan ridläraren och någon enstaka hästtjej "som kunde allt" skulle visa hur man hämtade hästarna och satte på utrustningen. Visst fick man nästan alltid borsta själv.

Och det gällde alltid att visa att du kunde borsta. Om du kunde kratsa hovarna var du redan "ganska duktig" och då kunde du möjligtvis få spänna någon rem på tränset. Det här låter löjligt. Men så var det.

 

Ridningen i varje stall var som att lära sig ett nytt språk. Det gällde att hålla koll på vilket språk ett visst stall talade. Då som då åkte jag tillbaka till ett gammalt stall jag ridit i tidigare, och då gällde det att komma ihåg hur man handskades och red på de hästarna. 

 

Nu låter det som att jag testat på flera olika ridstilar. Men det har jag inte. Det här är den typiska engelska ridstilen. Ändå hade alla ställen något eget att komma med. 

 

Så med tiden började man undra; vad är egentligen det rätta? Och jag antar att det är därför jag har blivit så skeptisk till allt som heter Rätt ridning.  Axlarna ska vara här, fötterna där, höften hit, händerna dit. När du flyttar den skänkeln dit flyttar sig hästen hit. Och när du vill att hästen ska stanna ska du säga "prrrt" och bromsa med jämnt med vänster och höger tygel, samt ska du slappna av i överliv och underliv och klämma med knäna och stå på huvudet och sjunga "Hard Rock Hallelujah" samtidigt. 

 

Det där med att hästen skulle stanna när du sa "prrrt", det var något som alla ridstall lärde ut. Visserligen med olika betoningar och tonlägen. Jag kommer än ihåg hur en liten tjej på ett ridläger skulle stanna en större häst ur en pigg galopp. Ja jösses...hon ringde som en högljudd ringklocka i något som påminde om panik. Hästen försökte snarare springa undan ringklocka än lyda på bokstavsföljden: P.R.R.R.R.T. Men vem kan klandra den lilla flickan för hennes ljusa stämband? 

 

 

Med åren började jag plocka sådant jag tyckte verkade som en "god idé" inom ridandet och hästhanterandet och skapade en version av vad jag ansåg fungerade. Men jag vägrar kalla det "rätt". För rätt är det nog inte förrän det gå helt och hållet på hästens vilja och välfärd. 

 

Horsemanship rullade in i bilden någongång under 2007 i takt med att youtube blev populärt. Då kommer jag ihåg att jag hittade videor på ryttare som hanterade hästar på ett helt annorlunda sätt. Ett sätt som på den tiden verkade nästintill "magiskt". "Mannen som talade med hästar" pratade rätt in i hjärtat på mig, även om det bara var en spelfilm. 

 

Och någon häst att utöva fullskaligt horsemanship på fanns det ju inte, och inte heller kunskapen. Men viljan satt kvar. Eller jag borde väl säga "sitter kvar". Det finns inte en dag som jag inte studerar ett youtubeklipp och bygger på min egna version av "vad som fungerar". 

 

Jag vet att jag jag aldrig kommer att bli färdig. Det finns inte ett stort mål, utan miljoner små. Men jag är nöjd om jag når till ett skede i min ridning och hästhantering där jag ärligt talat kan känna att hästen och jag är samspelt i vad vi gör, och att jag aldrig tappar intresset i hästarna för att det alltid finns något nytt att lära. Mitt mål är att aldrig sluta. Aldrig ge upp.