hastigare.blogg.se

 

Okej. för det första, det är nog fel att kalla det befallning, eftersom ordet "befalla" har en negativ klang. Och denna träning gick helt efter positiv förstärkning = beröm med röst, kliande och en liten bit morot, gräs eller annat (speciellt i inlärningsskedet). 

 

Och för det andra, det var inget som hände helt plötsligt. Under de senaste veckorna har jag nu som då övat in små trix med honom, för att få hans fulla koncentration. Vid allt samarbete han gör, överöser jag honom med positiv förstärkning. Det får honom att vilja vara med, vilja jobba och vilja samarbeta. 

 

Vi började med att öva in "smile", när han skjuter nosen i luften och lyfter på överläppen. Ett väldigt lätt trick, som helt enkelt får igång huvudet på honom. Sedan också "lyft" som i princip är samma sak som man tränar med en hund när man säger "tass". Just detta "lyft" trick har jag dock inte tränat så mycket efter att han lärde sig det. Han erbjuder det gärna självmant utan att jag bett om det - och det är inget jag berömmer, eftersom han inte ska få använda det för att få "kräva" godis. Så jag väntar ut honom. Just nu är vi i skedet när han gärna erbjuder mig trix som jag inte bett om - detta endast för att få godis och beröm. 

 

Jag kände den dagen vi övade trix (1 september) att han verkligen lyssnade på mig till 100%. Han följde mig som en hund och försökte göra allt jag bad honom om. Efter ett tag lät jag honom vara och han traskade till det ena hörnet där det ibland hinner växa upp gräs. Där ställde han sig och mumsade på det lilla gräs han hittade. Någon minut senare när jag stod på andra sidan inhängnaden viftade jag till och ropade på honom energifullt. Och vad gör han? Jo, han kastar upp huvudet och kommer galopperandes till mig! Detta överraskade mig totalt. Jag hade ju inte direkt övat på inkallning tidigare, förutom bett om uppmärksamhet.  Och detta var allt som krävdes. 

 

Såklart var jag tvungen att testa några gånger till, för att göra det klart för mig själv att det inte handlade om slumpen eller att det bara var "tur". Sedan dess har jag varje dag övat just inkallningen - både i skogshagen och i sommarhagen. 

 

Igår testade jag det första gången i sommarhagen. Oj jösses vilken fart han kom med. 

 

Och jag smäter. Markträningen har alltså lönat sig! Enormt! Jag har plötsligt en ponny som MER ÄN GÄRNA hänger med på äventyr och VILL vara med! Drömde man inte om detta som liten hästtjej när man jagade hästen genom hagen med grimma och grimskaft och undrade hur i hela friden man skulle få fast rackaren. Att man hela tiden blev tvungen att räkna in tiden det kunde ta till att få fast en viss häst. 

 

Det roliga är dessutom att de andra hästarna i hagen mer än gärna hänger på när Silver lägger fart på benen i min riktning. De verkar undra; vart tusan än han påväg? De travar nyfiket efter och undrar vad som händer. Förstås berömmer jag hela flocken med gräs, för att kanske överföra idén åt dem = att det är bra att komma när man ropar. 

 

Jag har alltså lyckats med något här, och det är så himla kul! Äntligen börjar jag se reslutat i markarbetet jag gör. Jag får en samarbetsvillig häst, och jag vågar lita på honom mer, alltså krävs inga nervsamanbrott från min sida, och han behöver inte känna sig pressad till något han inte vill göra. Allt strömmar åt samma håll.