hastigare.blogg.se

Eller ja. Berg och dalar har vi ju nog inte precis här i Österbotten, men diken och skogsvägar med sina ojämnheter. 

 

Igår kväll stack Julia, Celina och jag iväg på den normala "rundan" som vi brukade rida en hel del ifjol. Rundan tar i princip en timme om man håller en högre fart och travar/galopperar det mesta. Eftersom vi denna gång hade med ungdomen Silver, tog vi det lite lugnare så att han skulle få vänja sig med rundans olika typer av underlag: sandväg, grusväg, asfalt, skogsväg och åker. Eftersom han verkar trivas så otroligt mycket bättre att hålla på ute i naturen senaste gången jag red honom, så chansade jag att han inte skulle tappa humöret under turen, eller bli bångstyrig. Men allt gick otroligt bra. 

 

 

Visst, detta blev ett ordentligare test för honom att orka hålla på i mer än en timme. Men hellre går jag hela vägen runt, än styr tillbaka och låter honom gå på samma underlag fram och tillbaka. Dessutom hittade vi en genväg över en osådd åker, för att slippa en del av asfaltvägen. Man vet aldrig med bilförarna på den vägen, om de är idioter eller ej. Vi hade dock en otrolig tur - inte en enda bil mötte vi på hela turen. Då rider man dessutom ganska länge utefter en större sandväg den sista sträckan hem.
Egentligen vet jag inte riktigt om jag ska kalla det tur. Det hade ju varit bra att få ta alla flugor i en smäll - testa trafiksäkerheten från hästryggen också, trots att Silver inte reagerar på bilar/lastbilar som brummar förbi när man leder honom. Det är oftast helt annat när en häst måste stå själv på marken med ryttaren sittandes på ryggen. Då får han liksom inte gå "bakom hand". Lite som att inte behöva gå först i kön. 

 

Att gå först i ledet testade vi också en bit. Men han pipade och gnäggade sådär ängsligt som att han verkligen inte vågade. Visserligen tog han ett par steg, pipade, och tog ett par till, såg sig bakåt var de andra höll hus, och gnäggade fullhjärtat. Sedan fick Byr ta över. Den ängsligheten får vi testa en annan gång, tänkte jag. Inte första längre turen. 

 

Vi skrittade förstås mer än annars, för att inte påfresta hans kondition och fysiska och mentala ork för mycket. Ändå så travade vi en hel del på raksträckorna och testade några galopper för att inte göra turen långtråkig och långsam. Och som han tyckte att det var roligt när han blev tillsagd med skänklar och röst att ta galopp. Då skuttade han iväg lite osäkert, frågandes om det verkligen var sant - att han fick galoppera. När han väl tog galoppen sådär försiktigt, och jag skänklade lite till som att godkänna gångarten och säga - "ja, det är galoppera vi ska göra". Då blev det swung i hästen. Och sådan härlig galopp han har när han trycker till. Första galoppen testade vi i en liten uppförsbacke (liten lutning), eftersom galoppen ofta faller snäppet naturligare för en häst att ta i en uppförsbacke när man har fart på, samt att de då arbetar bättre med bakbenen - och gör det svårt att dra några krumbukter ifall det hade fallit in i hans glädje att galoppera. 

 

Krumbukter hann han nog med ändå senare i skogen under andra galoppen. Jag misstänker att det var för att skogsvägen verkligen var lite kringlig med svängar hit och dit, trots att vägunderlaget var ett av de bästa för galopp. Men när de andra hästarna åker runt en snävare kurva och han lämnas travande efter, ja då kan man nog räkna med ett litet bocksprång när han väl ska ta galopp för att hinna ifatt. 

 

 

Julia och jag bytte hästar under hälften av turen, för att Julia skulle få testa Silver. Och som hon skrattade under de första hundra metrarna av hans trav och hela hästens sätt att röra sig. Har man vant sig vid att rida islandshäst en tid, och sedan hoppar upp på Silver, ja då kan man räkna med att det känns konstigt. Silver är trots allt väldigt tanig och ganska vinglig. Att man sitter i en sadel med en pad under sig gör också att det känns lite som att sitta "på sadeln" istället för "i sadeln". Sedan har ju Silver en hel del balansträning att vänja sig med, för nog är han allt lite vinglig ibland. Man hoppas liksom att hans pinnar till ben inte vinglar iväg åt något annat håll än en själv. 

 

Men turen gick otroligt bra. Silver orkade, och var nog otroligt nöjd med att få hänga med. Hans största intresse var förstås allt gräs i vägkanterna. Som han försökte småäta hela tiden när grässtråna var i hans nosnivå. När Julia och jag bytte häst hann Silver tugga i sig en hel käft med gräs som han inte kunde hantera. Han har nog inte riktigt lärt sig hur man äter med bett i munnen. Hälften av gräset trillade ut medan han tuggade i sig mer.