hastigare.blogg.se

Igår (Söndag) slog jag upp ögonen kl. 6.30 för att hoppa i dushen, klä på mig och tassa över till östra campus för att möta upp Nadja - en annan hästintresserad tjej. Pirriga som vi var, satte vi oss i en övervänlig kanadensisk tjejs bil för att bli körda till Moose Mountain Horseback Adventures Ranch, som ligger ca 40 km från Calgary. 

 

 

Jag började knäppa av bilder i både kameran och på näthinnan så fort vi var ute ur tätorten. Landskapet blev helt fantastiskt. Hur skulle jag hinna se allt? Helst av allt hade jag velat stanna var tionde meter för att ta in omgivningen, andas och känna mark och landskap under fötterna för att vara säker på att detta var sant, här och nu. Hela jag fylldes av en längtan att se vad som möjligvis kunde gömma sig runt nästa uppförsbacke, kurva eller varför inte runt nästa bergstopp. Något inom mig petade på dörrar jag aldrig ens föreställt mig att existerade. Denna enorma och vackra terräng svalde mig utan att tugga. Hur skulle jag hinna andas? Nästan obehagligt hur mycket man kan sakna och "längta" tillbaka till något man ännu inte upplevt. Mitt nästan panikartande önsketänkande ville att bilen, dagen, livet skulle stanna av. Pausa i en mindre evighet för att få verkligheten att sjunka in.

 

Väl med fötterna på ranchens mark, möttes vi av två större hundar, en tovigare än den andra. Båda lika entusiastiska över att bli kliade och tillruffsade. Stallet var inte så stort, då alla av de (om jag minns rätt mängd) 33 hästarna går utomhus året runt. Så det innehöll endast ett fåtal boxplatser att ta i bruk om så behövdes. Sadelkammaren var stor. Westernsadlar överallt.

Nu bör ni veta att jag kände mig som sju år igen. Första gången på en ranch, med endast westernhästar. Ett nytt område inom hästsporten jag länge velat utforska. Med tiotusen fjärilar i magen. 

 

 

 

Här och var rörde sig rancharbetare, eller andra entusisatiska gäster. En vänlig dam kom ut från det lilla kontoret bredvid stallet och presenterade sig och undrade vilka vi var. Vi presenterade oss och jag fick bokstavera mitt namn två gånger - något som jag börjar vänja mig vid att göra. (Antingen missar de N:et eller så blir det helt enkelt Marilyn.) 

 

Jag har ett inpräntat minne av just detta ögonblick när vi kom till ranchen. Varm morgonsol som tyder på att dagen skulle prydas med sommarvärme (det visade sig sedan bli ca 27 grader). En av rancharbetarna hälsar i förbifarten samtidigt som han nynnar glatt på en melodi. Någon står och borstar en häst i stallgången, sådär så att man bara ser en silhuett och damm som flyger. En hop av hästar står i en stor hage bakom stallet - alla flockade kring höet. Hundarna som fortsatt ber oss om uppmärksamhet. Doften, värmen och lugnet. 

 Efter ett tag presenterade sig han som skulle vara vår guide för dagen - en man med vitt skägg och cowboy hatt, samt ikoniska ranchkläder som fick mig att som hästmänniska nästan buga av respekt. Detta var en riktig tvättäkta hästkarl. Jag fick upprepa mitt namn och förklara mitt ursprung, samt min hästvana - som nu plötsligt verkade som något helt annat. En barnlek? Vad hade jag trott att jag kunde? Rida? Snarare leka med käpphästar. 

 

Nadja blev utdelad en trevlig och smäcker arabvalack vid namn Ozzy. En häst som enligt beskrivningen gärna ville vara långt fram i ledet för att inte börja småsura. Sedan var det bara jag kvar utan häst.

 

Hästkarln började tala om Poco, en känslig, ung (6 år) och nyfiken häst, med mycket speed, men otroligt lyhörd och trevlig att rida för en erfaren ryttare. En tjej ledde fram Poco ur stallet. Jag hade tydligen fått minsta hästen i stallet. Visserligen häst, men minsta. Nu kanske ni tror att jag hade önskat annat, men nej! Jag var överlycklig att jag inte skulle behöva tampas med min växande höjdrädsla klättrandes bland berg och stenar på en av de enorma hästarna jag sett stå uppbundna. Jag fick testsitta på Poco medan vi fixade längden på stiglädren, och jag fick mig en två-minuters snabbkurs om hur hjälperna fungerade på en westernhäst. Aningen annat än på en vanlig klassisk-riden häst. Detta skulle bli intressant.

 

Efter detta lastades hästarna in i en enorm trailer för att köras längre ut i vildmarken där vår rutt började. Vi fick åka med Mr Cowboy i hans enorma truck-jeep med hästarna i släpet efter bilen, med naturen växandes allt vildare runt oss ju längre vi tog oss ut till startpunkten.

 

 

En stund senare började äventyret. Vi klättrade upp på våra hästar och tog oss över en forsande bäck. Där började äventyret med allt mellan brant klättring till släta grässträckor (det blev inte mycket galopperande då tre av oss fem gäster inte kunde rida hårdare på grund av mindre riderfarenhet), ridandes över bäckar, täta och öppna skogar. På ett flertal ställen, speciellt i uppförsback-klättringen fick vi ta oss genom långa led av djup lera. Hästarna kämpade och hade gjuttja upp till knäna. Ibland plaskade det upp till midjan på oss ryttare, speciellt om det var mycket vatten i lerbadet. En upplevelse kan jag säga i jämförelse med vad man anser som mycket lera utefter de finska ridvägarna eller lerhagarna. Här kan man nog undra hur hästskorna kunde sitta kvar.

Ja...det finns väl inte så mycket mer att säga än att det var fantastiskt, även med och utan lera. Galet fantastiskt. Jag vet inte när jag senast njöt på detta sättet i hopp om att det aldrig skulle ta slut. Jag tror jag får förklara i bilder. Även om bilderna inte ger verkligheten rättvisa på långt håll. 

 

Då och då pausade vi med stretch och matpauser här och där med någon/några timmars mellanrum på vackra ängar med underbar utsikt.