hastigare.blogg.se

Samtidigt som jag har brottats med en förkylning som snabbt satte sig i min hals i tisdags, så har jag också fått börja kämpa med kodan som satt sig som klister i Silvers man, svans och på huvudet. Han verkar ha koll på det här hur vita hästar bör beté sig gällande smuts, koda, rulla sig...ja nog har han allt koll på att få in det i sin rutin - att alltid vara lite skititg. De andra hästarna verkar aldrig ta sig en runda på marken, men Silver - han trycker sig uppefter tallarna och rullar in sig i allt vad marken erbjuder. 

 

Så efter att ha stått och pillat koda ur Silvers man bestämde jag mig för att fläta den i hopp om att den kanske inte rufsar till sig så fatalt till nästa dag. En kodad man trasslar sig alldeles för snabbt. Så nog var jag minsann nöjd över att se att han inte såg ut som en tumbleweed i frillan idag när jag kom till stallet. 

 

 

Vi höll till en del på ridbanan igår och körde lite övningar i linan. Som han var pigg. Benen flög åt alla håll så fort man smackade lite eller viftade med en del av linan/armen. Samtidigt försökte han springa och äta mellan varven. Vi övade lite flytta-för-tryck övningar också. Och då fick man äntligen den där koncentrationen sm jag hade velat ha från början. Men nåja. Killen är tre. Att spralla å sprätta med långbenen måste han ju få göra. Haha.. 

 

Igår tog vi den första promenaden utan sällskap längs bilvägen. Under den korta sträckan som vi gick längs vägen mötte vi två bilar framifrån och en bakifrån. Visserligen var det inga fartdårar, men jag är väldigt nöjd över att han inte ens spärrade öronen. 

 

Sedan tog vi oss över två diken också som jag fick övertyga honom om att inte var farliga. Dessa tog han enorma skutt över. Skutten blev förstås mindre för varje omgång, och snart var han nästan nere och traskade i det vattenlösa diket. 

 

Ikväll tog vi första turen barbacka. Bara fram och tillbaka längs en grusväg. Men nog var han allt småpigg och exhalterad över hästarna i hagen bredvid, det faktum att jag red barbacka, gräääset vid vägkanten och tystnaden som kvällen förde med sig. Det gick bra, tills vi på tillbakavägen skulle gå förbi grinden in till sommarhagen där Rally och Byr stod. Då satte Silver i backen i växellådan och vägrade gå till stallet. Han ville inte gå från sina hästvänner. Så vi tog ett par piruetter, backade ner i ett dike, in i en stolpe och protesterade vilt om vem som skulle bestämma vägen. Så vi stod där i ca. fem minuter tills jag lugnt gav honom en liten klapp med handen på röven. Då gick det. Där satt växelspaken. Kul det i alla fall, att han inte verkar vilja protestera mot en liten klapp på röven. Det var en sådan klapp på röven som man annars placerar på halsen när man berömmer - alltså ett pet med handen. Så jag är otroligt tacksam att det var allt som krävdes, för nog var han allt envis när han låste fötterna i marken. 

 

Sedan är jag också otroligt nöjd över min balans ikväll. Jag lyckades hålla mig kvar trots hans krumelurer och svängar. Klapp på axeln. Det blir nog mera barbackaridning för att få min balans i ännu bättre skick.