Under den extra tid mellan skolböckerna, äventyren i bergen och festerna har jag de senaste dagarna börjat gräva allt mer i kunskap om hästens beteende. Öppnat mina ögon och öron och börjat fokusera. Efter ridturen uppe i bergen (för ca en månad sedan), föll jag helt pladask för dessa ranchhästar och deras milda och trofasta beteende. När man sitter på en westernhäst, en riktig quarter (höhö), är det ganska självklart att man börjar jämföra inte bara det konkreta som utrustningen och sättet att rida, utan också det faktum hur dessa hästar blivit tränade med ett hästigare tankesätt, hur man har låtit hästarna växa i sig själva, låtit dem bygga egna personligheter. Skapat ett samarbete istället för knappstyrda robotar på våra villkor.
Jag upplevde plötsligt uppe på westernhästen Poco att vi daltar väldigt mycket med våra europeiska hästar. Vi behandlar dem som famnhundar, gosar med dem som om de vore våra egna barn och motionerar dem "till postlådan och tillbaka" - sällan mer än en-två timmar per dag. Det är oftast allt vi hinner med innan vi måste hem och fortsätta våra verkliga liv. Vi spenderar timmarna i stallet som "terapi" för oss själva. Mättar vår abstinens som vi hästbitna lider av. Nu vill jag inte påstå att allt detta jag säger här och nu är fel. Men jag öppna dörrar för nytänk. Våga filosofera lite. Vrida och vända på perspektiven.
Vi tränar hästarna efter hur VI vill att de ska gå, och tar sällan hänsyn till samarbete. Samarbete för oss (så som vi föreställer oss) är när hästen går som vi tänkt oss. Vi tar oss sällan tid för att lära känna våra hästar från marken. Vi vet om de är energiska, lata, busiga, testande, lättridna eller svårridna. Allt detta lär vi oss från hästens rygg. På ridskolor runt om i europa är vår första interaktion med hästen från hästryggen. "Vi lär oss styra bilen", men hur många av oss vet exakt hur motorn fungerar?
Vi lär oss att en het häst bör ha hårdare bett. En lat häst ett spö eller sporrar. En häst med huvudet högt kan får huvudet sänkt med en martingal.
Ändå sen? Hur ofta tar vi oss tid för att ta reda på varför? Varför vill inte just denna häst gå först i ledet? Varför är just denna häst låg i rang? Varför är denna häst som en tickande bomb?
Vad gör hästarna när vi inte rider dem? Beroende på landskap och möjligheter står de antingen i en box, i en rasthage, eller kanske som många hästars favorit - på lösdrift. Det är allt vi vet, för det är vi som bestämmer var de ska stå. Igen ser vi bara det praktiska. Men vad som faktiskt pågår i deras huvuden är något vi aldrig får veta om vi inte bryr oss om att börja förstå. Vi ser endast det konkreta. Det hade lika bra kunnat vara kossor vi red på. Vi kan kanske läsa av några av kroppspråken. Vi aktar oss för bakhovarna, läser av deras rörliga öron. Uppmärksammar spända muskler och stressade steg, för det har vi lärt oss. En spänd och stressad häst vill vi verkligen inte att ska krossa oss med sin massa.
Ändå sen? När kommer vi till steget att vi kan lita fullständigt på dessa massiva djur och att de kan lita på oss? Det är just detta steg som jag under de senaste veckorna börjat forska i på egen hand.
Jag kollar igenom mina egna kategorier på bloggen och lägger märke till en kategori jag skapat. "Problemlösning". Först nu märker jag hur fel den kategorin är. Under mitt sökande efter kunskap har jag upptäckt att det inte finns några speciella metoder för "såhär lastar du en häst", "såhär hoppar du upp på din häst om den inte vill stå still" eller "såhär får du din häst att förstå dig". För allt ligger i en enda metod. I avläsningen av hästens egna beteende. Det är den enda säkra metoden för att vi ska kunna börja förstå oss och lita på våra hästar fullkomligt. Och för att våra hästar ska kunna börja läsa av oss och förstå oss.
Vi europeer verkar ha svårare att förstå att hästar INTE är människor. Att de INTE tänker som oss. Och ju mer vi märker att de inte är människor, desto osäkrare blir vi när vi inte vet hur de egentligen tänker.
Nu råkar vi människor vara smartaste djuret på jorden. Inte hästen. Vi kan inte lära hästen tala eller gå på två ben som vi människor. Inte kan vi heller ha hästen att tömma diskmaskinen eller hjälpa syskonen med läxorna. Hästar kan inte grammatik eller räkna högstadiematte. Ändå försöker vi människor ständigt förmänskliga inte bara hästar men också andra djur med att lära dem ord, lära dem att känna igen våra teckenspråk.
Hur skulle det vara om vi vände på steken och lät hästarna lära oss lite om sig själva. Hur lär ett sto sitt föl att betee sig som en häst? Hur lär sig en unghäst att hålla sig på avstånd om de är ivägen? Hur gör de upp om rangordningen? Vilka känslor, energier, teckenspråk och rörelser använder de sig av?
Härmed kommer jag att börja anteckna i bloggen om vad jag lär mig under min resa till att förstå hästen bättre.
Det här handlar inte längre om min ridning. Det handlar om tvättäkta hästkunskap. Och jag hoppas innerligt att ni hästfolk där ute vill ta steget med mig och våga vidga kunskapen om hästhållning och hästtänk. Våga tänka utanför våra mänskliga rutiner.
Jag vill inte längre bara vara en ryttare. Jag vill vara en hästmänniska med hästkunskap.
hastigare.blogg.se,
hästtänk,
natural horsemanship,
naturlig hästhantering,
Kommentera