hastigare.blogg.se

10 Jun

22:43

Med fötterna på marken.

2kommentarer

Igår tog jag mig en runda till stallet för att rida Eros. Det blev dock inte helt vad jag hade tänkt mig.

Efter att ha diskuterat med en hästtjej kring hur man kunde få en häst med handbromsen i att gå framåt, kom vi fram till att det skulle löna sig att testa med att rida i repgrimma istället för i träns då han verkligen inte gillar bettet eller alla remmar remmar som är spända kring huvudet. Han kliar sig ofta och vägrar gapa för bettet. Eros är nämligen inte en häst som sticker (än så länge i alla fall), så det kunde löna sig att testa med repgrimma, tänkte jag.

Så jag satte på honom en repgrimma och satte fast tyglarna. Det gick väl bra de första minutrarna. Innan han som vanligt fick för sig att inte gå framåt. Så där stod vi, som med fötterna i stelnad cement. Och jag funderade hur jag nu skulle göra.

Att svänga snävt gick bra. Men gå framåt eller bakåt var ingen höjdare. Hade jag haft godis att belöna honom med från ryggen så fort han tog ett steg, då hade han kanske fortsatt.

Men utan godis, inga vandrande ben.

Där efter satte jag på tränset, eftersom repgrimman inte fungerade bättre. Dessutom har det börjat växa lite gräs här och där på ridbanan. Och gräset ja, det kunde han minsann gå till. Men det blev något av en dragkamp för att hålla honom från gräset.

Och som det flesta vet så är det ju ingen höjdare med dragkamper när det gäller hästar. Varken hästen eller ryttaren får något ut av det. Därför satte jag på tränset. Det kändes dock fel att göra så, eftersom det var för min skull, inte hans. Eftersom jag fick muta honom med gräs för att få minsta chans att få in bettet mellan tänderna, så kändes det ännu värre.

Så när jag väl satt där på pollen, med träns och sadel på, och inte ett steg framåt funderade jag på om det alls var lönt att rida. Varför skulle jag envisas om han inte tyckte att det var kul över huvudtaget. Jag hade ju inte så värst kul om inte han hade det.

Så jag hoppade av. Det där som vi ryttare anser som att "ge upp". Kanske ser hästarna så på saken också...? Så drog jag av sadeln och övade på att slänga mig upp barbacka på hans rygg, eftersom han stod så fint stilla för en gångs skull. Fick därmed berömma honom för hans fina stå-stilla-talang.

Efter att ha yogat till det en stund på hästryggen utan någon reaktion från hästen ledde jag in honom i hagen. Där kunde han gott ta några steg med mig på ryggen, tills man nådde vissa punkter här och där i hagen när han inte ville gå längre åt just det hållet. Sedan hoppade jag av, tog in honom på banan igen och släppte honom lös.

Körde lite join up med honom tills han flåsade. Och det fungerade riktigt bra. Han slutade koncentrera sig på att äta och blev plötsligt intresserad av vad jag höll på med och ville gärna följa efter mig.

Så det slutade helt lyckat i alla fall, även om mina ridstölvar inte fick användas till ridning, utan till att springa runt på marken istället. Det blir nog gymnastikdojjor nästa gång om det ska fortsätta såhär när man ska rida själv.