Tänkte slänga in en fint inlägg om en viss shettis vid namn Ramse idag. Men ju mer jag letade, desto fler fula ridbilder av mig fann jag.
Ärligt talat finns det verkligen inte många ridbilder av mig. Men de som existerar är verkligen inte vackra på något vis. Och jag har kommit fram till vad jag lider av. Egentligen har jag ju alltid vetad det, men när man bläddrar igenom en drös av bilder och får se likheten mellan bilderna så står det klart. Väldigt klart.
Jag lider av långben-ridsyndromet. Så vad snackar jag om?
Jo, det här:
(Ser lite ut som att jag och hästen är påväg att snart göra en kullerbytta)
Den här bilden från 2011 är ju kanske något av det värsta jag hittade. Så skrattretande ful sits att jag övervägde att inte ladda upp den över huvudtaget. Men jag kände att jag bara inte kan hålla något som är såhär galet för mig själv. Jag accepterar mitt fula fel och kämpar emot den.
Jag gjorde ett klassiskt fel när jag mätte stiglädren. Jag tänkte väl ungefär som så att; om jag har för långa stigläder, kan jag inte skänkla korrekt med hälen vid sidan av hästen, eftersom foten då skulle ha hängt långt nedanför hästens mage. Så jag gjorde dem kortare - vilket ledde till att dressyrsadelns knästöd tryckte tillbaka mitt knä samt resten av mitt långa ben och hälen hamnade lååångt bak närmare flanken på hästen varje gång jag skänklade, vilket jag kan tänka är väldigt obehagligt för den redan pigga ponnyn Melli.
Galoppen såg förfärlig ut. Själva hagen vi red i var ju inte den största, och Melli var en pigg ponny. Och jag hade inte lust att vurpa omkull i en kurva. Eftersom jag är lång skulle jag dessutom kanske kunna rubba hästens balans, av att luta mig lite åt fel håll och inte hänga med i sprången. Så i galoppen led denna hemska sits till att jag försökte krypa ihop (göra mig mindre, och lägre för att få en lägre tyngdpunkt) = spände överkropp, baken, låren, och armarna, samt lutade mig framåt i försöken att hålla ponnyn tillbaka. Ja ni kan ju tänka er hur det såg ut.
Jag kommer ihåg hur jag hörde Jessica ropa "Slappna av! Luta dig bakåt!". Men vad gjorde jag? Jag höll i mig för bring kära livet då jag inte litade på varken min balans eller ponnyns. Det blev en naturlig reaktion att fokusera sig på att hålla sig fast.
Jag kommer ihåg hur jag hörde Jessica ropa "Slappna av! Luta dig bakåt!". Men vad gjorde jag? Jag höll i mig för bring kära livet då jag inte litade på varken min balans eller ponnyns. Det blev en naturlig reaktion att fokusera sig på att hålla sig fast.
Men jag har ju insett mitt problem sedan 2011. Och problemet är lättare att handskas med på stor häst, eftersom jag då kan ha längre sigläder utan att påverka min skänkling.
Så i somras led jag faktiskt lite av långbensyndromet när jag red islandshästarna, speciellt med den sadel som Byr har, eftersom den precis som Mellis dressyrsadel puffar tillbaka knäna och därmed också resten av benet. Men däremot blev man van med att det var långa stigläder som gällde i de isländska sadlarna.
Min vikt har aldrig stoppat mig från att rida ponnyer, eftersom jag är "lätt som en fjäder" (ca 55kg) på grund av att jag är tanig och slank. Det är endast längden som ställer till det.
Om jag skulle ha rättat till sätet på den övre bilden idag, så skulle jag ha sagt åt mig själv att länga stigläderna. Det är ju inte fötterna som ska hålla igång en redan pigg ponny. Jag kunde ha förlitit mig mera på sitsen och vaderna, och låtit fötterna hållit sin plats rakt ner på sidorna.
Sadeln var ju kanske inte den bästa för min sits, men den var rätt för hästens rygg, så då får man helt enkelt försöka anpassa sig efter det. För att inte rubba en ponnys balans, blir man som lång ryttare tvungen att vara extra försiktig med sin egen tyngdpunkt.
Jag har en teori om att det egentligen inte spelar någon roll hur lång man är, så länge man håller reda på sin egen tyngdpunkt och var man har alla fötter och armar.
Så jag klandrar inte ponnyn och hur den försöker förstå mina galna hjälper. Den samarbetar så gott den kan och hoppas på att den gör rätt. Stackarn.
Här kommer ännu en bild av mig och Melli under samma ridpass. Här märker man bättre hur ett längre par stigläder skulle ha fått hela min sits att slappna av bättre och gjort min tyngdpunkt lägre. Det skulle ha varit lättare att bli rakare i övrekroppen (såg att jag på flera andra bilder hade lätt för att "falla fram") om mina ben skulle ha fått räta ut sig mera.
Så kom ihåg kära Malin, och alla andra med långa ben i dressyrsadlar, Rid inte med korta stigläder! Förutom att man sitter fel, kan knappast ponnyn samarbeta med dig då hela sitsen är fel och spänd. (Dessutom blir det riktigt fula bilder...haha).
Å gode Gud. Nu fick jag det där ur världen i alla fall, Nu kanske jag kan sova gott när jag talat ut om mina rid-synder.
Melli,
dressyrsadlar,
lång ryttare,
långa ben,
ponny,
rida,
ridsits,
Kommentera