I samma takt som jag bläddrar genom annonserna på hästnet försöker jag komma underfund med vilken sorts häst som egentligen är "min typ". Att bläddra bland annonserna trots att jag inte ska ha en häst just nu, gör inte längtan värre. Längtan sitter i oavsett. Det är snarare som att smaka lite på godiset i förväg, för att sedan spotta ut det igen. Det gör mig säkrare på vad jag kanske ska se efter när det värkligen är dags att söka häst.
När jag var åtta år och inte visste mycket om de gnäggande djuren, då kommer jag ihåg att det Arabiska Fullblodet var något väldigt vackert i mina ögon. Nästintill magiskt. Visserligen var det ju inte så konstigt. Araben är det närmaste barbiehästen du kan komma. Och på den tiden var det barbiehästarna som gällde till stor del tills den dagen i veckan kom när jag äntligen fick klättra upp i sadeln på ridskolehästarna.
När jag var ca 11 år köpte ridläraren (på den dåvarande ridskolan) in ett litet smäckert och spralligt welsh ponny-sto som kom att bli min favorithäst i många år. Det kryllade av welshponnyer i mitt huvud och det var allt jag kunde tänka mig. Det var också under den tiden som jag åkte på ridläger och grät över en vit welshponny när lägret var över. Jag ville ju såklart ha med honom hem. En welsh är ju visserligen inte långt ifrån en arab, men då i mindre format.
Welshponnyn Alice Bah på ridskolan. Favorithästen i många år.
Asterixon (till vänster) - welshponnyn på ridlägret som jag grät över.
När ridskolan köpte in ett vitt arabsto (bild till höger) , satte jag welshponnyn åt sidan i någon månad. Äntligen
fick jag träffa en tvättäkta arab, vit dessutom.
Min favoritfärg av hårremmen hade varit vit ända sedan jag började gilla hästar. Vit hårrem påminde mig om enhörningar, himlen och molnen, änglar och allt annat vackert som var vitt och "heligt".
Sedan kom en sommar då jag och Julia hyrde varsin häst från ridskolan under sommarmånaderna.
Julia hyrde den vita araben och jag ett vackert halvblodssto med underbart ljusbruna ögon com påminde om kristaller.
Jag var inte längre intresserad av den vita araben. Hon var het och stressig i jämförelse med halvblodsstoet som jag red.
Det var första gången jag fick upp intresse för andra hästar än vita araber och welshponnyer.
Halvblodsstoet var visserligen inte den roligaste hästen jag kunde tänka mig att rida, då hon var styv som en käpp från huvud till svans.
Så fort sommaren var över blev arabhästen såld och ridskolan var så gott som nerlagd (vad jag vet). Flertalet hästar var till salu och jag och min kompis sökte oss till andra stall.
I vilken ordning vi red vid de kommande ställena kommer
jag inte ihåg på rak arm. Men vi hann rida ett flertal olika hästar hos olika privatstall.
Men någon favorithäst hittade jag inte.
Sedan dök Gina upp. Hon var minst sagt speciell, och det gick upp och ner i mitt huvud när det kom till att avgöra om hon var en slags favorithäst. Hon blev mer än en häst. Hon var humör, åsikter, varmt och kallt. Med henne var aldrig en dag lik den andra, och därför var hon något utöver det vanliga.
I brist på valacker och hingstar sedan jag började rida Gina, började jag såklart fundera om det alls var ett sto jag kunde tänka mig. Ibland önskade jag mig en pålitlig valack som tryggt kunde ta mig runt världen, medan jag samtidigt ville ha en tvättäkta nyfiken hingst med lite humör.
Vid något tillfälle bland de otaliga timmarna spenderande på nätet klickade jag min in på en dams fotoalbum på flickr. Hon hade två morganhästar och två painthästar. Att hon var en fantastisk fotograf (se en bild HÄR) gjorde att man fick se hästarna i sina bästa stunder. Sedan dess bestämde jag mig ganska snabbt för att det var en morganhäst med glimten i ögat som jag ville ha.
Sedan dess har jag rullat på samma spår fram tills nu, då jag än en gång börjar tvivla på vad som är min typ av häst. Morganhästar är oftast inte så stora hästar utan ligger kring 145-155 cm i mankhöjd, vilket kan verka aningen lågt till mig och mina giraffben.
Nu ändrar min smak bland hästraser från dag till dag. En dag vill jag ha en kraftig Frieser, och en annan dag vill jag ha ett halvblod som ska likna Gina till punkt och pricka. En tredje dag vill jag ha en Quaterhäst för att jag så gärna vill lära mig western. Sedan yrar jag tillbaka till morganhästen, då den är en perfekt allroundhäst som jag i princip kan göra vad som helst med. Men å andra sidan skulle jag inte ha något emot en riktigt läcker blandras mellan Nicke (Tobbe Larssons häst) och Pippi Långstrumps Lilla Gubben.
Sedan sitter jag där på hästnet och plockar ut mina favoritannonser och hoppas att de hästana aldrig blir sålda, så att jag får pröva dem när dagen med stort D närmar sig.
Kommentera